Jag är så glad att jag har Parva att hjälpa mig ta hand om kattungen. Det känns tryggt att vi är två, fast om katten kommer att tro att den är en hund eller en människa när den blir stor är ju en annan sak. Parva förser den med varm päls, närhet och trygghet och det har hjälpt till att forma en glad och obekymrad lite varelse - helt olik den skrämda, kalla, hungriga lilla sak vi fick hem från brädgården för två veckor sedan.
Av en händelse kom det en kattunge i familjen - en liten krabat som blivit övergiven av sin mamma och bara är tre-fyra veckor gammal. Direkt Parva såg den insåg hon vad som behövde göras och adopterade den. Hon ligger hos den, håller den ren, städar när den ätit och håller koll på var den är.
Direkt visade hon att det inte fanns någon mjölk att få och kattbarnet accepterade och förstod snabbt att skrammel vid diskbänken istället betydde mat. Men hon kan ligga bredvid fostermor i värmen och snutta på fällen och purra. En mycket lyckad lösning. Tillsammans ska vi försöka uppfostra katten, men om den sedan kommer att veta att den är katt och inte hund är en annan fråga.
