Tandsanering

Så var vi hemma efter en tur till veterinären för tandsanering. Varken jag eller veterinären har någonsin förr sett tänder som ser ut som Parvas...

Hennes molarer är okey, fast en har bruten topp. Hennes framtänder är fina, men hörntänderna är skavda eller missbildade och saknas delvis emalj och premolarerna är även de i dåligt skick med emaljförluster och beläggning av något som inte är tandsten, utan mörkt och segt som om det vore en oljeprodukt. Det gick inte bort fullständigt, men nu är munnen i alla fall uppsnyggad och beläggningen närmast tandköttet borta.

Svårt att säga vad som orsakat det hela. Kanske har hon ätit på något som inte alls passade som hundmat. Kanske har hon gnagt på något metalliskt som skavt av tänderna. Kanske har ärret runt midjan som antyder att hon någon gång suttit fast i något som skurit sönder henne runt om och tänderna som ser ut som om hon försökt gnaga på något av metall ett samband.

Jag får aldrig veta och behöver inte veta. Viktigt är att hon nu lever ett helt annat liv och även om hon tappar varenda tand i munnen, så kommer hon att leva ett gott liv. Torrfoder kan blötas upp och sväljas även utan tänder. Ännu sitter dock tänderna fast bra och veterinären ordinerade märgben. Det kommer att göra Parva glad, för hon gillar att gnaga. Ska se om jag kan få tag på något vettigt när jag ska in på stan igen nu. Nu är tandköttsinflammationen hävd med penicillin och munnen gör inte lika ont mer. Det får bli ett årligt besök hos veterinär för tandvård.

Dessutom blev hon vaccinerad då det visade sig att det var dags för en boosterdos. Nu klarar hon sig med det till februari 2015. Hoppas munnen inte ska orsaka henne för mycket besvär.

Problem

Ja, nu har problemen kommit... Men det är inte Parvas eget fel, utan felet syns på bilden här - lapphunden. Igår klådde hon Parva.

Problemen är egentligen två har det visat sig. Parva vågar inte vara på begränsad yta i sovrummet med de andra. Jag brukar stänga in dem i sovrummet när de är ensamma, så det kan ligga skönt i sitt rum och vila och gå ut genom luckan till rastgården. Jag vill inte ha dem i hela huset, för en del av dem tar sig in köket och stjäl katternas mat och hittar på en massa hyss. Det har fungerat utmärkt, men nu är det slut med det.

Parva har lärt sig puffa upp luckan och komma ut i rastgården, men hon kan inte komma in igen. Vågar inte heller när det kan stå en ilsken lapphund innanför. Hon har svårt med trånga passager över lag. Så hon blir stående utanför i kylan.

När jag nu lägger ihop två och två så inser jag att det som verkat konstigt med labradoren kanske har samma orsak. Hon har varit egendomlig, flytt vid häftiga rörelser hos husbondfolket och sett ledsen och beklämd ut. Jag vet ju att lapphunden är dominant mot henne, men nu verkar det som om hon inte far väl av det - tidigare har det varit frid och fröjd.

Så jag har en liten lapphund i fokus för alla tråkigheter. En liten lapphund som är skendräktig just nu och jag hoppas att det bara är det. Jag avvaktar tills skendräktigheten kan sägas ha gått över och utvärderar situationen i flocken. Men jag accepterar inte långvarig osämja bland oss om bor ihop, så på något vi måste jag lösa det. Alternativen kan ju vara till exempel kastrering (för att slippa löp-påverkan), kartläggning av fysiska problem och omplacering. 

Tråkigt är det i alla fall - det gick ju så bra...

Veterinärbesök

Idag har Parva varit hos veterinären. Vi skulle beställa tid för tandsanering och veterinären vill kika i munnen med en gång och eftersom jag ju faktiskt är ledig så åkte jag in. Första gången jag tog den lilla rumänen utanför hemmet (annat än skogpromenad då...) och första gången vi var tillsammans i stan och träffade bilar, folk, veterinärer tillsammans. Och Parva som vägrar låta ens mig titta henne i munnen...

Det visade sig ha ett skäl i en ganska arg infektion i munnen. Nu blir det penicillin i en vecka och sedan sanering nästa torsdag och så mer penicillin.

Och det gick tokbra alltihop! Gatan med trafik var väl lite läbbig, men inte alls lika läskig som när enstaka bilar svischar förbi oss här på landsvägarna. Väntrummet inga problem och Parva gick direkt fram och hälsade på en annan djurägare som kom in. Otrevligt när hunden i mottagningsrummet skrek (han hade ont i örat), men godis är gott. Och veterinären sa att "den där hunden kommer att bli riktigt, riktigt trevlig när hon fått vänja sig helt vid allt.

Nu är Parva lite trött...

Främmande besök

Nej, inte är hon rädd för folk min lilla rumän. I alla fall inte i vana situationer. Idag kom Lieselotte och hennes hund Lukas på besök och Parva springer med de andra och hälsar. Inga som helst problem. När Lukas (som är mycket större än Parva) hälsade gick det bra, men efter en stund tyckte hon det var tvunget att markera visst säkerhetsavstånd så hon gläfste till. Lukas, som är en försiktig själ, höll på att ramla omkull av förskräckelse och sedan var det inget mer gruff mellan dem.

Men lite tog det ju på krafterna att ha besök ändå, för nu sover de allihopa vid brasan och det är en mycket lugn eftermiddag. Bara man kunde slippa den där kameran...

Framsteg

Parva har visat vissa framsteg med att klara hundluckan. Nu kan hon själv buffa sig genom skynket som hänger framför och jag behöver bara glänta på luckan så går hon genom. Hon har börjat förknippa det hela med något trevligt.

Och då kommer nästa problem. Om hon nu lär sig gå ut en vacker dag och tar sig ut när jag är på jobbet - hur kommer hon då in igen? Sportlovet får nog ägnas åt att öva ingång genom lucka...

Söndagsmorgon

Det blir inte skrivet så ofta om Parva längre för det finns inga problem eller draman att skriva om. Vi sover ihop, vaknar ihop. Äter, går ut och myser ihop. En stund ensam på dagen och så mys, mat och sömn. 

Men myset är viktigt. Det är svårt när det är bråttom på morgonen att hinna myset-efter-frukost - men sådant vill Parva ha. Helst i knät och länge. Vi gör så gott vi kan, men en långsam söndagsmorgon, som idag,  kan man få mysa i lugn och ro :-)