En god mor

Jag är så glad att jag har Parva att hjälpa mig ta hand om kattungen. Det känns tryggt att vi är två, fast om katten kommer att tro att den är en hund eller en människa när den blir stor är ju en annan sak. Parva förser den med varm päls, närhet och trygghet och det har hjälpt till att forma en glad och obekymrad lite varelse - helt olik den skrämda, kalla, hungriga lilla sak vi fick hem från brädgården för två veckor sedan.

Att hjälpa dem som behöver det

Av en händelse kom det en kattunge i familjen - en liten krabat som blivit övergiven av sin mamma och bara är tre-fyra veckor gammal. Direkt Parva såg den insåg hon vad som behövde göras och adopterade den. Hon ligger hos den, håller den ren, städar när den ätit och håller koll på var den är.

Direkt visade hon att det inte fanns någon mjölk att få och kattbarnet accepterade och förstod snabbt att skrammel vid diskbänken istället betydde mat. Men hon kan ligga bredvid fostermor i värmen och snutta på fällen och purra. En mycket lyckad lösning. Tillsammans ska vi försöka uppfostra katten, men om den sedan kommer att veta att den är katt och inte hund är en annan fråga.

Det som inte fick hända

Ja, det hände idag. Grinden var inte riktigt stängd och när vi var på väg ut på promenad puffade hundarna upp den och hela gänget rusade runt utanför när jag kom ut. När jag fått in dem upptäckte jag att Parva inte var med - hon hade dragit iväg när jag ropade på de andra busfröna.

Ångest och elände... Jag kopplade dem jag hade och pös upp för backen och snart nog indikerade de och där stod Parva ute på hygget och såg belåten ut. Jag ropade och hon kom närmare, men hon ville inte låta sig fångas. Till slut höll hon god fart framför oss och vi kom ut till vägen och hon vek av ner mot trafikerat håll. Jag insåg att jag tryckte henne framför mig och vände tvärt. Hon struntade i det och fortsatte, utan att se sig om. Jag gick hem med de andra hundarna och begav mig ut ensam för att leta. Ärligt talat trodde jag det var kört, för det sista jag sett av henne var en hund som så att säga återgått till sitt ursprung och rann iväg längs vägen som den gatuhund hon varit.

När jag kom tillbaka ut på vägen utan hundar hittade jag dock snart nog Parva, som inte gått långt. Hon hade nog blivit lite tveksam när vi inte kom efter och stannat i vägkanten. Just då kom en bil, som jag lyckades stoppa och så gick jag mot henne och ropade och se nu kom hon direkt och var glad att se mig. Fast kanske inte lika glad som jag var att se henne... Jag kunde koppla utan problem och vi gick tillsammans hem med mycket lättare hjärtan.

Slutet gott allting gott och en helt underbar sak var ju att den lilla vita Nova, som bara varit hos mig i fjorton dagar idag, genast kom till mig när jag ropade. :-)

Utveckling

Det har blivit vår och ljuset har kommit tillbaka och jag har börjat fotografera igen. Och när jag började med det insåg jag plötsligt hur mycket lilla Parva utvecklats sedan hon kom hit. Hon är liksom en helt annan sorts hund nu - riktigt kraftig.

Jag insåg också att hon tränat upp sig ordentligt. I början misstänkte jag att hon kanske hade HD för hon hade så svårt att hoppa upp och verkade så osäker  och rent av öm i bakdelen. Nu ser jag henne elegant studsa upp på favoritstenen i rastgården och samtidigt ser jag Nova, nytillskottet, verka lika osäker och otymplig som Parva var när hon kom. Det är nog skillnaden i muskulatur i låren och ryggen som är förklaringen till denna olikhet. Jag vågar mig på en gissning att om några månader kommer Nova att hoppa och röra sig lika lätt hon med.

Femtonde april

Parva

I morgon är det femtonde april och Parva firar fyra månader i Sverige. 

Hon har nu bott in sig så väl att hennes förträngda valpighet kan få titta fram. Hon har adopterat Lyra som sin reservmamma och beskyddare och kärleken är ömsesidig. Parva kan till och med få "valpa" till sig leksaker som Lyra ligger och vaktar. Men det finns givetvis en gräns, för man kan ju inte låta "valpar" sticka upp alltför mycket...

Nu när snön börjar dra sig tillbaka kan Parva få totalt valpfnatt ute - hon tar sats och hoppar upp på stenar och skuttar i fjolårsgräset och så upp på stenen igen. Uppenbarligen av idel lycka och livsglädje.

Lyra

Det här experimentet med att adoptera en gatuhund slog så väl ut att det faktiskt är en hund till på väg in i familjen. En vit skönhet av samma typ som Parva. Men hon får väl få en egen bloggdagbok...

Snart tre månader i landet

Ja, strax är det tre månader sedan Parva kom till Sverige och nu tycker jag hon är fullkomligt acklimatiserad i hemmet. Vi har varit hos veterinären utan problem och hemma fungerar allt bättre och bättre för var dag som går. Parva har börjat göra lekinviter mot sin storasyster Lyra, som är gudomligt snäll och ligger på sidan och viftar lite med sina långa skankar med Parva hoppar runt henne. Kan tänka mig att det till sommaren blir full fart på dem...

Den sista veckan har matte varit sjuk i influensa och inte gjort annat ännu suttit i stolen och sovit. Det är väl inte så ofta jag är sjuk, men när jag är det visar hundarna alltid största hänsyn och så även denna gång. I morse förmådde jag Parva att gå ut i rastgården med de andra så jag slapp rusa ut i kylan det första jag gjorde. Annars brukar jag handrasta henne morgon och kväll, trots att hon mycket väl sköter det där själv (det är en liten grej oss emellan), men i morse tyckte jag hon kunde gå ut utan mig.

Skendräktigheten i flocken i övrigt har passerat och stämningen dem emellan lugnat ner sig betydligt. Nu blir det nog lugnt till sommarens löp utbryter. 

Annars ser jag fram mot vår och att få se Parva på allvar nå ner till den svenska myllan. Svensk is och snö är en sak, men hon har ännu inte fått uppleva svenskt gräs, svensk majmorgon, svenska blåbär - eller svenska myggor... Jag ska vila tankarna på blåbär och majmorgon medan jag tillfrisknar :-)

Nya färdigheter

Nu har Parva lärt sig att gå både ut och in genom hundluckan.