Årets sista dag

Vi avslutar året med en hälsning från en riktig knähund - Parva och jag ser fram mot 2013 tillsammans.

Gott mod

Idag gick Parva med svansen i vädret hela promenaden. Lite läskigt när vi mötte bilar på vägen, men annars var det flaggan i topp. Dessutom drog hon i kopplet...

(Bilden är från rastgården)

Löptikar

Nu har Lyra och Ælva slagit till och börjat löpa och med ens steg temperaturen i flocken. De där två grälar nästan oavbrutet, men det har i alla fall en förklaring – åtminstone Lyra har börjat sitt löp. Så snart de båda löper brukar de tillbringa dagarna i rastgården och sova utmattade där emellan, så vi ser fram mot det. Det blir lite jobbigt för oss andra med dessa utbrott.

Annars verkar Parva ta det hela rätt bra. Hundar förstår hon sig på och de här människorna hon fått verkar hon tycka är rätt okey. Hon ligger helst intill, men kan också lägga sig en bra bit bort på ett av sina ställen. Nyss hade vi en mysstund i soffan med fyra hundar (jo, jag fick också plats) och det var inga problem annat än att hon fick en massa långa Lyra-ben i ansiktet... 

Det är svårt att förstå hur en hund som levt på gatorna och sedan i hägn så här snabbt kan vänja sig vid att leva i hus och mysa i soffan. Det enda jag har att klaga på är väl att hon numera inte sover så djupt på nätterna, utan vaknar och kliver ur sängen. Jag har ju ingen aning om ifall hon är nödig och behöver gå ut och jag vågar inte chansa, så jag travar upp och drar på mig morgonrock och kvistar ut i vinternatten med henne. Skulle hellre legat kvar i sängen...

Voff, voff, voff...

Nu har vi kommit till fasen skälla-på-allt-och-lite-till. I takt med att Parva bott in sig och börjat slappna av så öppnas hennes sinnen och hon tar in mer och mer av omgivningen. Reflektioner i fönstret, konstig ljus i och utanför huset och stenar, buskar, fågelbord och allt annat utomhus. Vi har alltså hamnat i en total spökålder.

Husses gitarr är absolut ingen favorit, så jag beställde ett par skivor med gitarrspel som kan stå lågt i bakgrunden och snurra tills hon vänjer sig. Och samma husse blir gravt utskälld varje gång han kommer in i huset från sin bod. I denna senare syssla får Parva entusiastisk hjälp av den andra hundarna, som också tycker om att höra sina egna röster. När hon skäller på stenar och buskar tycker de däremot att hon kan gapa själv...

Annars lever vi lugnt. Parva kan ligga i timmar tätt intill och bli klappad och krafsad i pälsen. Det kan hon inte få nog av. Och i natt sov jag med en Parva under ena armen och en katt under den andra. Det var faktiskt väldigt mysigt :-)

Slappnar av

Kryper nära intill och känner efter hur det är att vara varm och trygg...

Flyttat fokus

Nu har Parvas fokus helt klart flyttats en bit bort från det närmaste. Tydligen uppfattar hon numera oss som rätt trygga och kartlagda och har börjat "lyfta blicken" lite för att ta in omgivningen. Fågelbord, stenar i skogen, grannar, träd, fåglar...  Allt träder plötsligt fram och allt ska skällas på. Till att börja med fick hon med sig en entusiastisk kör av medskällare, men så småningom tyckte de det blev tjatigt. Och slutligen la hon sig ner och somnade.

Av detta drar jag slutsatsen att det nog får dröja ett tag innan Parva och Ælva lämnas ensamma i rastgården när jag inte är hemma - de skulle ju driva grannarna till vanvett innan jag hann komma hem...

Midvinter

Parva tar små steg framåt varje dag – alltmer hemma i flocken och alltmer trygg i miljön. Hon gillar fortfarande inte att gå ut när det är mörkt - säkert avspeglar det ett faktum att det var farligt att gå ut i mörkret på gatorna där hon växte upp.  Att vara ute i dagsljus blir dock alltmer spännande, men att gå på vägarna där det ibland kommer bilar är läskigt och skogsstigen känns bättre. Hon har ju faktiskt bara varit här en vecka...

I morgon ska jag ta med Parva och kameran ner till rastgården igen - idag blev det inte av. Men kameran har i alla fall fått avbilda den vardagsro som råder i familjen en av årets mörkaste dagar, framför brasan i värmen. Det kan man kalla miljöombyte från gatan och hägnet i Rumänien...

Firande

Idag firade vi midvinterhögtid. Det blev en dag för sent eftersom det blev stressigt att få till allt sedan sonen kommit hem igår. Idag blev det istället mor, son och mormor över god mat och en flaska vin.

Innan jag åkte in för att hämta upp mormor var Parva och jag en stund i rastgården igen och visst är den spännande. En stund varje dag ska vi vara där, så ska vi börja öva på att gå ut dit via hundlucka sedan. De lovar ju blidväder efter julhelgen så då kan man väl hålla på att öppna luckan och ordna.

När dörren sedan öppnades sig och mormor kom in hände följande. Alla hundar, inklusive Parva som aldrig träffat min mamma förr, rusade fram och viftade och hälsade. Hon puffade med nosen och lät sig klappas. Jag frestas säga att ryktet om denna hunds extrema skygghet är betydligt överdrivet.

Ännu en bra dag för Parva när det alltmer går upp för henne att livet förändrats dramatiskt till det bättre. Efter kvällspromenaden blir det ett julben också, så hoppas jag att de alla kan hålls vid sitt eget ben och inte behöver ställa till med kalabalik genom att sno varandras...

Många nyheter

Idag blev det mycket nytt för lilla Parva. Det började i liten skala med att jag tog med henna utvägen ner till hundarnas rastgård och släppte in henne där. Hon snosade runt och jag visade hela inhägnaden - hon gick försiktigt med. Så upptäckte hon gången in till huset och smög upp där. Tydligen mötte hon lapphunden där uppe, för Parva kom tillbaka och en stund senare kikade lapphunden fram. Jag ska fortsätta ta med henne ner till rastgården så kanske hon hittar sin egen väg tillbaka upp. Man vill ju inte direkt ställa upp luckan vid denna tid på året. Det brukar jag annars göra när det kommer valpar som ska lära sig gå ut och in. Men bara sommartid...

Nästa nyhet var när hela gänget fick vara ensamma hemma en stund eftersom jag måste åka in till stan. Jag hade sett på bilderna hur lugnt Parva vilade i bur, så jag satte henne i buren inne hos de andra och det verkar ha gått hur bra som helst. Det blev väl ungefär två timmar och känns som en bra start på ensamhetsträningen. Tidigare har hon varit ensam korta stunder när jag mockat i rastgården eller hämtat posten eller skottat snö. Men då har de inte varit instängda i rummet, utan överallt i huset. Nu var det samma procedur som när jag går till jobbet och det vet ju de andra precis vad det betyder. De lägger sig med en gång och slappnar av.

Tredje nyheten blev att jag hade med en husse hem. Honom har Parva aldrig träffat förr, men det gick hur bra som helst. Hon skäller när han kommer in från sin bod, men är inte rädd eller arg - hon bara berättar vad som händer. Riktigt upplivad var hon nu på kvällen och tuggade på både det ena och andra. Jag var tvungen att ta fram mina arga ögon när hon bet på finaste fårskinnet. Då slutar hon genast och lägger sig så beskedlig. Det är skillnad när ens nya hund är vuxen och när den är valp...

Ännu en lugn dag

Vi gör just ingenting utom lever just nu. Eller idag har jag möblerat om och tagit några försiktiga tag med handammsugaren. Jag skulle behöva dammsuga på riktigt - ska se om nytillskottet klarar av det. Hittills har hon inte reagerat nämnvärt på något av husets ljud, så det kanske är jag som larvar mig.

Parva gör framsteg med försiktiga lekinviter mot hundarna och riktiga snöryck ute. Ibland går hon i koppel som en gud, men ofta trasslar hon in sig med de andra. Det är ju fem hundar till, så det är lätt hänt. Jag ska börja vänja in henne vid att gå på en fast position precis som de andra, så blir det mindre ryck i kopplet.

Efter kvällsmaten frestade jag min tur och åt själv innan vi gick på kvällsprommis, men det skulle jag inte gjort. Det blev en kissfläck på mattan. Mitt fel, men Savannah behöver vänta lite efter maten innan hennes mage går igång. Jag ska rasta Parva separat när de ätit i fortsättningen, så kan vi gå tillsammans lite senare. 

De bilderna jag lägger upp här är inte mina egna, utan kommer från Hundhjälpens facebooksida. Här syns Parva innan hon lämnade Rumänien och när vi två möttes på Arlanda för första gången.

Så här bodde Parva i Rumänien

I väntan på att bli klar för resan

Här bekantar vi oss med varandra för första gången

Hejdå, Adamo! Ha ett bra liv!

Stilla dagar

Det är mycket sömn och vila här - för alla inblandade. Ja, hundar sover väl som regel rätt mycket, men de där fjorton timmarnas ensamhet satte nog sina spår hos dem också - de hade ju ansvaret för hus och hem så länge... Nu njuter vi av att kylan inte är så svår och att alla måsten har tagit paus - och då hinner man ju vila.

Parva har försiktigt börjat intressera sig mer för omgivningen. Hon har gjort lekinviter med flera av hundarna och bearbetar sin ambivalenta inställning till katterna. När de stryker sig mot henne nosar han vänligt och puffar lite lekfullt, men ibland så far hon fram som ur bakhåll och jagar dem på flykten i en förfärlig kalabalik. Då blir matte arg och det tycker inte Parva om. Hon är himla skarp på att lära sig och vet nästan vad jag tänker innan jag tänkt det. 

Hon har också själv initierat en riktig gosestund i sängen när vi gått och lagt oss. En lång mysig stund och sedan en hund som sov tätt intill hela natten. Det börjar också synas att hon är en ung hund med mycket spritt i benen - på promenaden fick hon spelet och studsade runt och snurrade och såg ut som om hon njöt hejdlöst av snön. Och efteråt gick hon på öronen på mattan och vältrade sig som en säl. Jag såg också ett första försök till lek mellan henne och lapphunden. När de där två verkligen kommer igång så går väl inga djur säkra - de kommer nog att kunna ha hur kul som helst.


Inatt så blev hon iallamående och kräktes. Jag vaknade av att hon for ur sängen och rusade fram till grinden (som var stängd). Det blev bara lite slem, men hon försökte verkligen komma ut och inte kräkas inne. Hon har heller inte gjort något annat inne, utom första morgonen. Hon håller sig och när vi går ut kissar hon snabbt och vill in igen som om hon förstod varför vi gick ut. Som jag sagt - hon är skarp. Ett riktigt hundgeni.

17 december

Efter två dagar har det redan hänt en hel del med Parva. Idag på morgonen började hon göra försöka att lära känna de andra hundarna - hon gjord lekinviter mot Tara, men var lite mer försiktig med de andra. Ælva är väldigt nyfiken på henne, men alldeles för dominant i sitt sätt för att de ska komma någonvart ännu. Parva gosade också med Tussen, Tom och Klös i morse, men senare på dagen blev det för lockande att jaga efter, så Tussen fick springa lite. Det får vi ta tag i, för ingen katt ska behöva bli rädd, men jag tror inte det är så allvarligt menat - bara oemotståndligt att springa efter.

Vi har också varit på den första riktiga promenaden och det gick bra. Parva var väl inte så villig, utan tyckte hellre vi skulle hem - inte ville hon bli bortförd igen när hon hittat en så bra plats att vara. Men de andra hundarna lufsade på, så hon hängde med. En hel del spännande lukter blev det nog i näsan, men det dröjer väl ett tag innan hon förstår att den dagliga promenaden är det roligaste en hund vet...

Det fungerar bra att rasta henne - hon håller sig inne och kissar ute. Idag har det inte varit några olyckor. Men det har blivit en del gnagande på saker - mattor, böcker... Leksakslådan åkte fram, men den var måttligt spännande. Försökte intressera henne för en repstump med kong, men se det gick inte. Hon tolkade det som att jag tänkte slå henne, så det var bara att lägga ner. Jag ska köpa lite tuggvänliga grejer nu till jul. Nya saker som inte luktar som om de vore någon annans. Och märgben - de är poppis :-)

En lång resa

Den femtonde december 2012 lämnade Celeste allt som hittills varit hennes liv bakom sig och kom till Sverige. Hon lämnade även sitt namn och är nu Parva och medlem i en flock på fem katter och ytterligare fem hundar. Efter en väldigt lång resa med sex timmars försening landade hon på kvällen på Arlanda mitt i ett riktigt vinteroväder. Trots detta var hon inte speciellt upphetsad eller skärrad när hon satt i sin bur just kommen genom tullen. Allt var nytt - koppel och halsband, miljön, alla människorna, hela situationen. Hon kom direkt från hägnet där hon varit i tio månader och innan dess från gatan där hon fått hanka sig fram och överleva dag från dag. Hon hade också en valp när hon hittades utmattad och utmärglad. Då var hon ännu inte året gammal... 

Hon sov i mitt knä hela vägen hem i snögloppet och i min säng hela natten. Nu lämnar hon inte min sida. Allt är nytt och annorlunda - idag har hon på sitt livs första promenad i svensk skog och alla ljud i ett vanlig hem blir sakta vana. Jag har världens bästa hundar som tog emot oss hemma. Efter fjorton timmars ensamhet och fem timmars försenad middag var de ändå försiktiga och redo att välkomna en ny medlem i flocken. Klart de skrämde henne, men det var genom sin mängd och iver och inte för någon av dem var dum. ♥

Jag trodde jag skulle få hem en rädd och harig liten sak, men det här är en kanonhund. :-)