En god mor

Jag är så glad att jag har Parva att hjälpa mig ta hand om kattungen. Det känns tryggt att vi är två, fast om katten kommer att tro att den är en hund eller en människa när den blir stor är ju en annan sak. Parva förser den med varm päls, närhet och trygghet och det har hjälpt till att forma en glad och obekymrad lite varelse - helt olik den skrämda, kalla, hungriga lilla sak vi fick hem från brädgården för två veckor sedan.

Att hjälpa dem som behöver det

Av en händelse kom det en kattunge i familjen - en liten krabat som blivit övergiven av sin mamma och bara är tre-fyra veckor gammal. Direkt Parva såg den insåg hon vad som behövde göras och adopterade den. Hon ligger hos den, håller den ren, städar när den ätit och håller koll på var den är.

Direkt visade hon att det inte fanns någon mjölk att få och kattbarnet accepterade och förstod snabbt att skrammel vid diskbänken istället betydde mat. Men hon kan ligga bredvid fostermor i värmen och snutta på fällen och purra. En mycket lyckad lösning. Tillsammans ska vi försöka uppfostra katten, men om den sedan kommer att veta att den är katt och inte hund är en annan fråga.

Det som inte fick hända

Ja, det hände idag. Grinden var inte riktigt stängd och när vi var på väg ut på promenad puffade hundarna upp den och hela gänget rusade runt utanför när jag kom ut. När jag fått in dem upptäckte jag att Parva inte var med - hon hade dragit iväg när jag ropade på de andra busfröna.

Ångest och elände... Jag kopplade dem jag hade och pös upp för backen och snart nog indikerade de och där stod Parva ute på hygget och såg belåten ut. Jag ropade och hon kom närmare, men hon ville inte låta sig fångas. Till slut höll hon god fart framför oss och vi kom ut till vägen och hon vek av ner mot trafikerat håll. Jag insåg att jag tryckte henne framför mig och vände tvärt. Hon struntade i det och fortsatte, utan att se sig om. Jag gick hem med de andra hundarna och begav mig ut ensam för att leta. Ärligt talat trodde jag det var kört, för det sista jag sett av henne var en hund som så att säga återgått till sitt ursprung och rann iväg längs vägen som den gatuhund hon varit.

När jag kom tillbaka ut på vägen utan hundar hittade jag dock snart nog Parva, som inte gått långt. Hon hade nog blivit lite tveksam när vi inte kom efter och stannat i vägkanten. Just då kom en bil, som jag lyckades stoppa och så gick jag mot henne och ropade och se nu kom hon direkt och var glad att se mig. Fast kanske inte lika glad som jag var att se henne... Jag kunde koppla utan problem och vi gick tillsammans hem med mycket lättare hjärtan.

Slutet gott allting gott och en helt underbar sak var ju att den lilla vita Nova, som bara varit hos mig i fjorton dagar idag, genast kom till mig när jag ropade. :-)

Utveckling

Det har blivit vår och ljuset har kommit tillbaka och jag har börjat fotografera igen. Och när jag började med det insåg jag plötsligt hur mycket lilla Parva utvecklats sedan hon kom hit. Hon är liksom en helt annan sorts hund nu - riktigt kraftig.

Jag insåg också att hon tränat upp sig ordentligt. I början misstänkte jag att hon kanske hade HD för hon hade så svårt att hoppa upp och verkade så osäker  och rent av öm i bakdelen. Nu ser jag henne elegant studsa upp på favoritstenen i rastgården och samtidigt ser jag Nova, nytillskottet, verka lika osäker och otymplig som Parva var när hon kom. Det är nog skillnaden i muskulatur i låren och ryggen som är förklaringen till denna olikhet. Jag vågar mig på en gissning att om några månader kommer Nova att hoppa och röra sig lika lätt hon med.

Femtonde april

Parva

I morgon är det femtonde april och Parva firar fyra månader i Sverige. 

Hon har nu bott in sig så väl att hennes förträngda valpighet kan få titta fram. Hon har adopterat Lyra som sin reservmamma och beskyddare och kärleken är ömsesidig. Parva kan till och med få "valpa" till sig leksaker som Lyra ligger och vaktar. Men det finns givetvis en gräns, för man kan ju inte låta "valpar" sticka upp alltför mycket...

Nu när snön börjar dra sig tillbaka kan Parva få totalt valpfnatt ute - hon tar sats och hoppar upp på stenar och skuttar i fjolårsgräset och så upp på stenen igen. Uppenbarligen av idel lycka och livsglädje.

Lyra

Det här experimentet med att adoptera en gatuhund slog så väl ut att det faktiskt är en hund till på väg in i familjen. En vit skönhet av samma typ som Parva. Men hon får väl få en egen bloggdagbok...

Snart tre månader i landet

Ja, strax är det tre månader sedan Parva kom till Sverige och nu tycker jag hon är fullkomligt acklimatiserad i hemmet. Vi har varit hos veterinären utan problem och hemma fungerar allt bättre och bättre för var dag som går. Parva har börjat göra lekinviter mot sin storasyster Lyra, som är gudomligt snäll och ligger på sidan och viftar lite med sina långa skankar med Parva hoppar runt henne. Kan tänka mig att det till sommaren blir full fart på dem...

Den sista veckan har matte varit sjuk i influensa och inte gjort annat ännu suttit i stolen och sovit. Det är väl inte så ofta jag är sjuk, men när jag är det visar hundarna alltid största hänsyn och så även denna gång. I morse förmådde jag Parva att gå ut i rastgården med de andra så jag slapp rusa ut i kylan det första jag gjorde. Annars brukar jag handrasta henne morgon och kväll, trots att hon mycket väl sköter det där själv (det är en liten grej oss emellan), men i morse tyckte jag hon kunde gå ut utan mig.

Skendräktigheten i flocken i övrigt har passerat och stämningen dem emellan lugnat ner sig betydligt. Nu blir det nog lugnt till sommarens löp utbryter. 

Annars ser jag fram mot vår och att få se Parva på allvar nå ner till den svenska myllan. Svensk is och snö är en sak, men hon har ännu inte fått uppleva svenskt gräs, svensk majmorgon, svenska blåbär - eller svenska myggor... Jag ska vila tankarna på blåbär och majmorgon medan jag tillfrisknar :-)

Nya färdigheter

Nu har Parva lärt sig att gå både ut och in genom hundluckan.

Tandsanering

Så var vi hemma efter en tur till veterinären för tandsanering. Varken jag eller veterinären har någonsin förr sett tänder som ser ut som Parvas...

Hennes molarer är okey, fast en har bruten topp. Hennes framtänder är fina, men hörntänderna är skavda eller missbildade och saknas delvis emalj och premolarerna är även de i dåligt skick med emaljförluster och beläggning av något som inte är tandsten, utan mörkt och segt som om det vore en oljeprodukt. Det gick inte bort fullständigt, men nu är munnen i alla fall uppsnyggad och beläggningen närmast tandköttet borta.

Svårt att säga vad som orsakat det hela. Kanske har hon ätit på något som inte alls passade som hundmat. Kanske har hon gnagt på något metalliskt som skavt av tänderna. Kanske har ärret runt midjan som antyder att hon någon gång suttit fast i något som skurit sönder henne runt om och tänderna som ser ut som om hon försökt gnaga på något av metall ett samband.

Jag får aldrig veta och behöver inte veta. Viktigt är att hon nu lever ett helt annat liv och även om hon tappar varenda tand i munnen, så kommer hon att leva ett gott liv. Torrfoder kan blötas upp och sväljas även utan tänder. Ännu sitter dock tänderna fast bra och veterinären ordinerade märgben. Det kommer att göra Parva glad, för hon gillar att gnaga. Ska se om jag kan få tag på något vettigt när jag ska in på stan igen nu. Nu är tandköttsinflammationen hävd med penicillin och munnen gör inte lika ont mer. Det får bli ett årligt besök hos veterinär för tandvård.

Dessutom blev hon vaccinerad då det visade sig att det var dags för en boosterdos. Nu klarar hon sig med det till februari 2015. Hoppas munnen inte ska orsaka henne för mycket besvär.

Problem

Ja, nu har problemen kommit... Men det är inte Parvas eget fel, utan felet syns på bilden här - lapphunden. Igår klådde hon Parva.

Problemen är egentligen två har det visat sig. Parva vågar inte vara på begränsad yta i sovrummet med de andra. Jag brukar stänga in dem i sovrummet när de är ensamma, så det kan ligga skönt i sitt rum och vila och gå ut genom luckan till rastgården. Jag vill inte ha dem i hela huset, för en del av dem tar sig in köket och stjäl katternas mat och hittar på en massa hyss. Det har fungerat utmärkt, men nu är det slut med det.

Parva har lärt sig puffa upp luckan och komma ut i rastgården, men hon kan inte komma in igen. Vågar inte heller när det kan stå en ilsken lapphund innanför. Hon har svårt med trånga passager över lag. Så hon blir stående utanför i kylan.

När jag nu lägger ihop två och två så inser jag att det som verkat konstigt med labradoren kanske har samma orsak. Hon har varit egendomlig, flytt vid häftiga rörelser hos husbondfolket och sett ledsen och beklämd ut. Jag vet ju att lapphunden är dominant mot henne, men nu verkar det som om hon inte far väl av det - tidigare har det varit frid och fröjd.

Så jag har en liten lapphund i fokus för alla tråkigheter. En liten lapphund som är skendräktig just nu och jag hoppas att det bara är det. Jag avvaktar tills skendräktigheten kan sägas ha gått över och utvärderar situationen i flocken. Men jag accepterar inte långvarig osämja bland oss om bor ihop, så på något vi måste jag lösa det. Alternativen kan ju vara till exempel kastrering (för att slippa löp-påverkan), kartläggning av fysiska problem och omplacering. 

Tråkigt är det i alla fall - det gick ju så bra...

Veterinärbesök

Idag har Parva varit hos veterinären. Vi skulle beställa tid för tandsanering och veterinären vill kika i munnen med en gång och eftersom jag ju faktiskt är ledig så åkte jag in. Första gången jag tog den lilla rumänen utanför hemmet (annat än skogpromenad då...) och första gången vi var tillsammans i stan och träffade bilar, folk, veterinärer tillsammans. Och Parva som vägrar låta ens mig titta henne i munnen...

Det visade sig ha ett skäl i en ganska arg infektion i munnen. Nu blir det penicillin i en vecka och sedan sanering nästa torsdag och så mer penicillin.

Och det gick tokbra alltihop! Gatan med trafik var väl lite läbbig, men inte alls lika läskig som när enstaka bilar svischar förbi oss här på landsvägarna. Väntrummet inga problem och Parva gick direkt fram och hälsade på en annan djurägare som kom in. Otrevligt när hunden i mottagningsrummet skrek (han hade ont i örat), men godis är gott. Och veterinären sa att "den där hunden kommer att bli riktigt, riktigt trevlig när hon fått vänja sig helt vid allt.

Nu är Parva lite trött...

Främmande besök

Nej, inte är hon rädd för folk min lilla rumän. I alla fall inte i vana situationer. Idag kom Lieselotte och hennes hund Lukas på besök och Parva springer med de andra och hälsar. Inga som helst problem. När Lukas (som är mycket större än Parva) hälsade gick det bra, men efter en stund tyckte hon det var tvunget att markera visst säkerhetsavstånd så hon gläfste till. Lukas, som är en försiktig själ, höll på att ramla omkull av förskräckelse och sedan var det inget mer gruff mellan dem.

Men lite tog det ju på krafterna att ha besök ändå, för nu sover de allihopa vid brasan och det är en mycket lugn eftermiddag. Bara man kunde slippa den där kameran...

Framsteg

Parva har visat vissa framsteg med att klara hundluckan. Nu kan hon själv buffa sig genom skynket som hänger framför och jag behöver bara glänta på luckan så går hon genom. Hon har börjat förknippa det hela med något trevligt.

Och då kommer nästa problem. Om hon nu lär sig gå ut en vacker dag och tar sig ut när jag är på jobbet - hur kommer hon då in igen? Sportlovet får nog ägnas åt att öva ingång genom lucka...

Söndagsmorgon

Det blir inte skrivet så ofta om Parva längre för det finns inga problem eller draman att skriva om. Vi sover ihop, vaknar ihop. Äter, går ut och myser ihop. En stund ensam på dagen och så mys, mat och sömn. 

Men myset är viktigt. Det är svårt när det är bråttom på morgonen att hinna myset-efter-frukost - men sådant vill Parva ha. Helst i knät och länge. Vi gör så gott vi kan, men en långsam söndagsmorgon, som idag,  kan man få mysa i lugn och ro :-)

Harmoni i flocken

 Nu märker jag att hundarna känner varandra så väl att Parva kan ligga kvar utan att försvara sin plats när någon av de andra kommer och lägger sig bredvid. Katterna har gått bra hela tiden och Lyra, men nu kan även de andra komma upp och även om de knuffar och buffar en smula så ligger hon kvar.

Och ligga tillsammans, för värmen om inte annat, kan behövas. Bistert kallt ute och inte alltför varmt inne om man inte sitter framför brasan. Och där får vi inte alla plats... Men den lilla rumänen tål kyla bättre än vi, även om hon inte har något emot att ligga tätt intill och mysa i värmen heller. Fast när det går ner mot minus 20 så blir även hon kall om tassarna när vi är ute.

Bilder

Idag var det betydligt mildare så jag fick med mig kameran ut för lite dokumentation av min rumänska vän. Hon fryser inte om vintern, har jag märkt, men det gör jag...

In från höger...

Vad har du i tassen??

Kallt

En veckas arbete till tillryggalagt och det går bättre och bättre. Jag tror att det är jag som lider mest av att det ibland blir många timmar - Parva verkar så lugn och nöjd. Vi rusar ut när jag kommer så hon ska få kissa, men egentligen är det inte så bråttom. Hon hinner hoppa och busa och hälsa som regel innan hon får ro till att sätta sig.

Men nu när det är så förbaskat kallt så stannar vi inte ute längre än nödvändigt. Varken hon, jag eller de andra hundarna är så uthålliga i kyla. Nej, då är det bäst att vara inne vid brasan...

Helg igen

Första arbetsveckan till ända och det har gått över förväntan. Men nog är det skönt att ha två dagars heltid med djuren framför sig.

Idag blåser det friskt och fluffig snö fnyker runt överallt och Parva blir alldeles vild och flänger runt som en valp. Man kunde tror hon sett nog av snö för en livstid, men precis som en bortskämd svensk hund finner hon vädret exalterande. Jag ska försöka ta en bild av hennes snövansinne, men när kameran kommer fram så slutar allt intressant man vill avbilda - hundar tycker inte om kameror...

Tillbaka till vardagen

Min "barnledighet" tog slut och det var tillbaka till jobbet som gällde. Gradvis har jag vant Parva vid ensamhet - en stund då och då - oftast helt kort, men ibland lite längre. Det har gått kanonbra och det har gått bra nu när jag jobbat också.

Parva är ju med de andra hundarna och de är lugna och rutinerade. Problemet är att Parva inte lärt sig gå genom hundluckan och alltså inte kan komma ut i rastgården själv, som de andra. Därför måste hon hålla sig när jag är borta, men det har gått bra. Om inte annat så har det bevisat att hon är rumsren nu och inte pinkar på mattorna. 

Även nattetid har det gått bra. Hon är uppe och skurrar runt och jag har trott att hon var nödig och gått ut med henne. Men hon började skurra mer och mer och jag kan ju inte springa ut en gång i timmen, så jag sa tvärt NEJ, nu får du hålla dig. Jag tror helt enkelt att hon vill vara lite i fred ibland, för hon går in i hundburen och lägger sig istället för att trängas med mig. Det är trevligt att dela säng med en hund, men att Parva känner sig så trygg och hemmastadd att hon tycker hon kan vimsa runt bland de andra hundarna är ju en god sak. Och att jag får sova lite utan att böja mig runt ett djur är bra för min rygg...

Igår kväll var det dock dags med mer kräkning. Jag har ju givit henne mat fyra gånger om dagen för att vara snäll mot magen och det har fungerat. Men nu kräktes hon upp mat och gräs och allt hon stoppat i sig i sitt illamående. Jag undrar om det inte var något hon smaskat i sig, för på kvällen innan hade hon ett tokryck med alla hundleksaker. Jag hoppas det.

En annan förklaring är ju då att det blivit lite för mycket med ensamheten. Det kan jag inte göra så mycket åt, för jobba måste jag. Men torsdagar är jag ledig, så idag är vi hemma tillsammans och myser. Det tycker vi båda två är skönt. En långsam dag framför brasan medan snön faller - kunde varit mycket sämre.

Tre veckor

Idag har Parva bott hos mig i tre veckor. Hon känns redan helt integrerad i flocken och hemmet, men visst spökar det för henne ibland. Men istället för att fundera på vad som inte fungerar tänkte jag tala om vad som faktiskt fungerar.

Parva går på promenaderna, som regel framför mig, med sträckt koppel. Svansen är oftast glad (om det inte kommer en bil) och viker vi in på en okänd stig går hon ändå före. Hon är trygg i vår skog.

Parva är rumsren. Ska väl inte säga för mycket, men på tre veckor har det hänt en olycka inne två gånger och det var de första dagarna. Nu säger hon till och håller sig. Och när vi går ut så gör hon vad hon ska utan krus. Hon har inte bemästrat hundluckan ännu, men tar jag ner henne till rastgården utvägen så nosar hon runt och gör det hon ska där med och kan gå upp och ner i gången utifrån.

Parva kan vara ensam hemma (med de andra hundarna förstås) och hon blir inte orolig eller ledsen. Hon sover och när man kommer hem blir hon jätteglad. Precis som de andra.

Parva har mött nya människor och inte visat sig skygg alls för vare sig män eller kvinnor. Idag träffade hon sin husses pappa och det enda jag såg var en virvlande svans.

Summerar jag detta så får jag ihop det till en trygg hund som hittat hem. Nu sussar hon bredvid mig här i soffan och vi har det hur mysigt som helst. Den rädda, reserverade hunden jag väntade mig har vi inte sett något av. Det här blev helt rätt.

Gamla spöken

Idag har vi haft en lite blandad dag. I morse blev Parva plötsligt och oresonligt skiträdd för något när vi skulle gå ut genom dörren. Hon kastade sig i panik, men kopplet hade fastnat i min ficka, så jag kunde inte släppa, utan hunden rycktes omkull och blev väldigt rädd. Sedan var hon lite skygg och konstig - ruskade öronen oupphörligt och var tydligt inte glad.

Vi var bortbjudna på lunch och efter några timmars ensamhet verkade Parva åter sig själv. Nu på kvällen är hon väldigt lugn och sover djupt - jag fick knappt med henne ut på kvällspromenad. Det var mörkt ute och då ville hon inte gå ut, men kom med i alla fall. Men nu är hon trött.

Igår kräktes hon både morgon och eftermiddag. Hon gör det ibland när magen är tom trots att jag ger henne två mellanmål och två huvudmål. Men idag blötlade jag maten och nu har hon inte kräkts. Gav heller inte Plaque off, så ska jag testa om det kan vara det hon reagerar på.

Men just nu ligger hon här i min famn framför brasan och har det bra.

Osannolika allianser

Min Lyra är en underbar hund, men hon är inte vad man kallar snäll och tolerant mot andra hundar. Hon är bossig och vill bestämma och gör inte andra som hon vill så nyper hon dem. I alla fall om det är lapphunden... Men av alla mina hundar är det Lyra som format tydligast allians med Parva. Lyra är så vänlig, försiktig och tolerant att jag häpnar varje dag. 

Kanske uppfattar hon Parva som "valp" och valpar älskar hon ju, det minns vi sedan Tara hade valpar. Hur som helst fångade jag dem tillsammans i morse - de var mycket tajtare innan kameran kom fram, för ingen hund gillar ju kamera...

Nä, nu får du sluta, matte!