Ja, det hände idag. Grinden var inte riktigt stängd och när vi var på väg ut på promenad puffade hundarna upp den och hela gänget rusade runt utanför när jag kom ut. När jag fått in dem upptäckte jag att Parva inte var med - hon hade dragit iväg när jag ropade på de andra busfröna.
Ångest och elände... Jag kopplade dem jag hade och pös upp för backen och snart nog indikerade de och där stod Parva ute på hygget och såg belåten ut. Jag ropade och hon kom närmare, men hon ville inte låta sig fångas. Till slut höll hon god fart framför oss och vi kom ut till vägen och hon vek av ner mot trafikerat håll. Jag insåg att jag tryckte henne framför mig och vände tvärt. Hon struntade i det och fortsatte, utan att se sig om. Jag gick hem med de andra hundarna och begav mig ut ensam för att leta. Ärligt talat trodde jag det var kört, för det sista jag sett av henne var en hund som så att säga återgått till sitt ursprung och rann iväg längs vägen som den gatuhund hon varit.
När jag kom tillbaka ut på vägen utan hundar hittade jag dock snart nog Parva, som inte gått långt. Hon hade nog blivit lite tveksam när vi inte kom efter och stannat i vägkanten. Just då kom en bil, som jag lyckades stoppa och så gick jag mot henne och ropade och se nu kom hon direkt och var glad att se mig. Fast kanske inte lika glad som jag var att se henne... Jag kunde koppla utan problem och vi gick tillsammans hem med mycket lättare hjärtan.
Slutet gott allting gott och en helt underbar sak var ju att den lilla vita Nova, som bara varit hos mig i fjorton dagar idag, genast kom till mig när jag ropade. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar