Tre veckor

Idag har Parva bott hos mig i tre veckor. Hon känns redan helt integrerad i flocken och hemmet, men visst spökar det för henne ibland. Men istället för att fundera på vad som inte fungerar tänkte jag tala om vad som faktiskt fungerar.

Parva går på promenaderna, som regel framför mig, med sträckt koppel. Svansen är oftast glad (om det inte kommer en bil) och viker vi in på en okänd stig går hon ändå före. Hon är trygg i vår skog.

Parva är rumsren. Ska väl inte säga för mycket, men på tre veckor har det hänt en olycka inne två gånger och det var de första dagarna. Nu säger hon till och håller sig. Och när vi går ut så gör hon vad hon ska utan krus. Hon har inte bemästrat hundluckan ännu, men tar jag ner henne till rastgården utvägen så nosar hon runt och gör det hon ska där med och kan gå upp och ner i gången utifrån.

Parva kan vara ensam hemma (med de andra hundarna förstås) och hon blir inte orolig eller ledsen. Hon sover och när man kommer hem blir hon jätteglad. Precis som de andra.

Parva har mött nya människor och inte visat sig skygg alls för vare sig män eller kvinnor. Idag träffade hon sin husses pappa och det enda jag såg var en virvlande svans.

Summerar jag detta så får jag ihop det till en trygg hund som hittat hem. Nu sussar hon bredvid mig här i soffan och vi har det hur mysigt som helst. Den rädda, reserverade hunden jag väntade mig har vi inte sett något av. Det här blev helt rätt.